Kontrasten mellan diskussionen om Sveriges åtgärder mot pandemin och diskussionen om icke smittsamma sjukdomar är slående. Under pandemin har det varit självklart att både samhällets stora aktörer och vi som individuella medborgare har ett gemensamt ansvar för hela befolkningens liv och hälsa. Diskussionen kring icke smittsamma sjukdomar, särskilt de som orsakas av olika levnadsvanor, fastnar däremot ofta i debatter kring individuell frihet och statligt moraliserande. Vi menar att individuella levnadsvanor formas av ett växelvis samspel mellan institutionella och ekonomiska villkor, den omedelbara sociala miljön, det egna handlandet samt kroppens fysiologiska processer. Ansvaret för att tackla sjukdomsbördan som orsakas av levnadsvanor kan därför varken falla ensamt på samhälle, industri, eller individ. Den känsla av gemensamt ansvar som har kännetecknat Sverige under pandemin borde gälla även förebyggandet av de stora folksjukdomarna cancer och hjärt-lungsjukdomar. Även om dessa sjukdomar inte är nya och akuta på det sätt som Covid-19 är skördar de långt fler offer, år ut och år in. Pandemin har gett nya förutsättningar för diskussionen om hur vi som land gemensamt kan tackla folkhälsofrågor. Det behövs såväl mer forsknings som bättre informationsspridning, men framförallt behövs en förändring av synsätt. Samhällets aktörer och medborgare har ett gemensamt ansvar och har alla förutsättningar och möjligheter att förbättra folkhälsan. Sammantaget kan en kombination av olika förändringar göra stor skillnad.
Rapport - Hur sprids icke-smittsamma sjukdomar?
.jpg)
.jpg)
